31 mars 2009

jag börjar sakta men säkert ta in sanningen. det är inte lätt det kan jag lova. men jag måste.
Det är bara tomhet.
Så många år. Så mycket minnen.
Nu känns det bara tomt.

jag är ledsen att jag inte insåg tidigare.
Eftersom jag har det ganska tråkigt så... en lista

Lovar du att vara ärlig? jahaa då!
Du heter: Tania
Smeknamn: Inget faktiskt, aldrig haft
Beroende av: Internet, vänner
Vad tror folk om dig? Att jag är drygare än vad jag är
Hur imponerar man på dig? Genom att kunna prata för sig
Brukar du skratta för dig själv? Det händer
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? HoHo
Var bor du? Linkan
Trivs du där: Det är ok
Äger du några converse: några stycken
Sprit, cider, vin eller öl: Vin
Brukar du bli för full: Inte så ofta
Vad har du för mobiloperatör: Tre
Är du allergisk i mot något: Inget alls!
Nästa mål i ditt liv: Gå vidare
Hur svarar du i mobilen: Aaaa, det är Tania
Vem ringde du senast? Jobbet
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Vi ses på onsdag
Antal timmar sömn inatt: 6
Sov du ensam: mmm..
Brukar du komma i tid: Nästan alltid för tidigt
När mår du bra: När det är sol och värme
När blev du fotad senast: Igår på jobbet
Hur känner du dig nu: Trött och tom
Vanligaste färg på dina kläder: svart och vit
Vad tycker du om fötter? Mina är tjocka haha
Vad saknar du: Närhet
Hade du en bra kväll igår: Jobbade.. helt ok
Favoritdryck på morgonen: Apelsinjuice
Rakar du benen: I alla fall på sommaren
När brukar du oftast gå och lägga dig: efter 24, innan 02
Är du blyg? Inte direkt va?
Sysslar du med någon idrott: Fussball
Vill du hellre ha mail än brev: Brev är ju kul!
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: vet inte. kanske.
Har du spytt offentligt: tyvärr
Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: KNULLA!
Är du nöjd med ditt liv: Ja, om det blir som jag tror
Är du bortskämd: Beror på vem man jämför med. I svenska mått nej
Vad gör du i morgon: Pluggar och jobbar hela dagen
Vad är det värsta du vet? Bitterhet och avundsjuka
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? vet inte? 500-1000 kr?
Vad längtar du till? SOMMAR!
Har du bra vänner och äkta vänskap? Absolut
Vad är det finaste du fått? Brevet från Michell och Ronnie innan jag åkte hem från kapstaden
Hur gammal är du: 24,5
Om fem månader: Har jag sett både Band of Horses och Coldplay live!
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Lollo oftast
Vilken tid gick du upp idag: 7.30
Vad ska du göra ikväll: Duscha och slappa
Är det okej att gråta: Ja
Laddar du ner musik och film från Internet: tra la la la la la
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Resa. Donera
Bär du glasögon eller linser: Glasögon ja
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Icke!
När går du upp ur sängen en helgmorgon: runt 11
Har du piercing: Inte i just nu
Vill du gifta dig: kanske
Vill du ha barn: Ja
Solar du ofta: det händer
Är du bra på att laga mat: oftast!
Gillar du att dansa: JA! alltid
Är du flygrädd: nepp
Hur vig är du: som alla som spelat fotboll i 20 år utan att stretcha
Vad dricker du helst när du är törstig: iskallt Vatten
Vilken är din favoritglass: Choklad
Tror du på ett liv efter döden: Nope
Tycker du om sushi: najs!
Vad äter du helst när du ser på film: chips
Bor dina föräldrar tillsammans: Nej
Har du tandläkarskräck: nae
Är du morgon- eller kvällsmänniska: Kvällsmänniska
Vilken ögonfärg har du: brun
Har du någongång gråtit dej till sömns: Ja
Biter du på naglarna: usch ja
Röker du: jo...
Hur ofta tränar/motionerar du: SKA göra det minst 2 ggr i veckan!
Senaste låt du hörde: Funeral - band of horses
Vad gör du på helgerna: jobbar ibland, går ut ibland, spelar fotboll ibland, umgås ibland, sover
Har suttit och skrivit specialarbete med Zandra i fyra timmar nu. Vi har kommit igång med resultat-delen nu, jävligt skönt. Känns som vi har det roligaste kvar nu. Det kommer bli bra det där. Ska skriva en rapport på praktiken med innan måndag. Sen är det inte mycket jobbigt kvar i skolan! 2 månader till sen är jag klar. GÖTT! Trött på att plugga, vill bara jobba nu. PENGAR!
Ska jobba som fan fram till december så jag har en riktigt fin resekassa att spendera på mig själv och kidsen.

Sitter kvar i Norrköping, ingen ork att ta mig till tåget. Slösurfar lite och snackar lite skit med Lollo på msn. Åka hem känns inte så himla kul faktiskt. Vill inte känna av det. Det gör mest bara ont. Hoppas allt ska kännas lite bättre med tiden. Men att ge saker tid är kanske inte riktigt en av mina starka sidor.

Aja, har egentligen inget viktigt att säga.

30 mars 2009

För några månader sedan hade jag beklagat mig över att ha jobbat till 23, vara hemma vid 24. Men nu är jag bara glad, glad att jag fyller dagarna med något meningsfullt. Faktiskt! Det var fantastiskt kul att träffa alla igen, både personal och ungdomar! Och de nya killarna var hur bra som helst. Ska bli underbart att jobba där hela sommaren, med undantag för två veckor i kroatien då. Japp, Kroatien blir av, tack vare skatteverket. Det tackar jag för.

Annars då? Jo annars är det mest tråkigt just nu. Händer saker som jag inte kunde veta och inte ville veta. Men nu är det som det är, jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det, men vet att jag måste. Det kommer ta tid och det kommer göra fruktansvärt ont.. jag förlorar en av mina bästa bästa vänner. But it's time for me to fly..
Dagen blir inte riktigt som jag tänkt mig. Skulle ha pluggat med Zandra, sen slappat, för att senare tränat. Såg verkligen fram emot träningen. Nu ska jag jobba i stället. Dock känns det bara bra i och för sig. Ska bli så sjukt kul att träffa alla ungdomarna. Dessutom hinner jag träffa J med, som flyttar till Stockholm i morgon. Väldigt tråkigt att han ska flytta, jag gillar honom, och jag tror han gillar mig med. Vi kommer bra överrens. Men men, hoppas i alla fall han får det bra i Stockholm, även om han inte kommer få lika mycket hjälp där med allt.. Kan ju förstå om Stockholm lockar mer än Mjölby när man är 18..

Om en vecka börjar skolan igen, känns konstigt. Hoppas det kommer kännas bra och att jag har lite inspiration att orka gå dit. Det är ju bara 2 månader kvar! Sen är jag färdigutbildad inom missbruk och ungdomsvård. Finfint.

Dags att bege mig till bibblan!

29 mars 2009

från aftonbladet. Vilka idioter de är i SD..

Sverigedemokraterna har under senare år försökt bli av med stämpeln att partiet är främlingsfientligt och rasistiskt. Men den granskning som Sveriges Radios P1-program Kaliber har gjort visar att sådana åsikter finns hos flera förtroendevalda i partiet. Kaliber har låtit tre reportrar bli medlemmar i partiet i Stockholm, Göteborg och Skåne. Under ett halvår spelade de med dold mikrofon in vad som förs fram inom partiet. Vid en tredjedel av ett 30-tal möten Kaliber deltog i förekom rasistiska eller främlingsfientliga uttalanden.

På ett möte i Göteborg säger en partimedlem:

– Titta på de här somalierna. De har redan tio barn. Och alla de här ungarna ska ha tio tolv ungar de också. Fy fan, alltså.


"ooooh, Gooooood for you"
I was too young when it all started

Loving is an art

We got it wrong from the start

We made love before

Now our love's become a war

A thing that seemed so right

Has turned into a bitter fight

It's driving me insane

I just want to stroll down Lover's Lane

Your Eyes

What do they see?

When they sting me like a bee

And numb me with surprise

Your Eyes

When your hope fades

They can cut like razorblades

And turn my blood to ice
Söndagar är inte så spännande. Alltid samma sak. Jag gör absolut ingenting. Inte ett skit faktiskt. har kollat på ett avsnitt av dexter, diskat och suttit vid internet. Bra jobbat. Men klockan är bara 15, jag borde fan ta mig för något. Åtminstone en promenad?

All lust är som bortblåst. Den är kvar i Kapstaden. Varje dag där var fylld av saker att göra. Även om det bara var småsaker. Jag sysselsatte mig alltid. Här blir jag lat, som vanligt. Varför? Ge mig lite inspiration till att vilja hitta på saker!

Jag vill inte börja vara en gnällig bloggare. Ska fan inte hålla på så här och beklaga mig hela tiden. Bättre jag låter bli att skriva alls då ju!

Nej, nu får det banne mig bli en promenad med lite musik.
Jag är sjukt snygg i fotbollskläder. Speciellt som vi inte fått våra nya ställ och har dessa från 1875.Vi vann i alla fall hela cupen igår. Det är ju najs. SNART kommer första grästräningen, den känslan är svår att slå. lovin' it.
Vet ni hur trött jag är på det här vädret? Jag hatar det. Avskyr. Ogillar. Föraktar. BLÄ. Jag tycker inte om snö. Inte alls. Inte heller kyla. Jag säger alltid "jag gillar inte snö, men på jul och nyår vill jag faktiskt ha det, det är inte samma sak annars". 2009 ska jag fira jul och nyår i värmen, ska bli intressant och se om jag faktiskt tycker det är lika trevligt ändå. Då vet jag med säkerhet att jag hatar snö på riktigt. Eller, kanske inte snön i sig, men kylan! Jag vill kunna gå med shorts, linne och flipflops året om. Hellre svettas än frysa. Varma kvällar och soliga mornar.

Jag har en jävligt dålig dag idag. Vaknade upp med ångest i halsgropen. Dessutom är jag sjuk.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH det är så synd om mig. haha.

28 mars 2009

We could keep trying
but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
We could keep trying
but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat

27 mars 2009

vi har en fråga

Är Magnus Samuelssons skägg äkta blont? eller har man mörkare skägg än hår på huvudet? Vi har delade meningar här, inga kommentarer om vem som tror vad.

vad tror ni?

Hörde att det börjat regna i Kapstaden idag och ska göra det hela helgen. Mitt hjärta och mina tankar går till alla er som inte har någonstans att sova. Jag tänker på er, saknar er och älskar er.
Det var najs att träffa Erika igen. Alltid skönt att snacka med henne. Det är märkligt men kul det där hur bra vän man kan bli med någon över msn (helgon från början). Men man lär känna varandra ganska djupt och när man väl ses så brukar det funka jäkligt bra. Det har funkat bra med både henne och Malin så.. De är två av mina närmre vänner idag. Internet är bra skit helt enkelt!
Jag gjorde av med pengar på stan idag som jag inte borde. Dock fick jag med mig jävligt shyssta grejer hem.. Nu är det shoppingstop ett tag framöver!

Jag känner mig mest tom inuti. Försöker sysselsätta mig hela tiden för att inte sitta och tänka.
Varje morgon sedan jag kom hem har jag kollat ut genom fönstret och tänkt "va fan..." Efter någon minut har hjärnan ställt om och jag minns att jag är i Sverige, inte Sydafrika. Fuck it.

Ska ner på stan idag och käka med Erika, sedan en runda på stan, jag har lite saker jag måste köpa. Ska dock försöka hålla i pengarna nu. Målet är att ha råd med Kroatien i sommar. Jag behöver det, min själ behöver det.

Sedan är det spara spara spara som gäller. I december åker jag förhoppningsvis tillbaka till Kapstaden. Det vore nåt det.

sverige är för litet, livet är för kort
sverige är för litet, livet är för stort
sverige är för litet, livet är för kort
sverige är för litet, jag har fel på hjärnan
det är sant, jag har fel på hjärnan

26 mars 2009

Jag blir helt glad! Saknar er alla så mycket

Tack Joakim

Pga lite olika omständigheter så blir det ingen fest här på fredag. Men Joakim har erbjudit sig att ha lite party hos honom. Så jag hoppas ni alla hänger på?

night out

Igår hängde jag med mina snygga vänner..
Pia var på G
Vi hade en fyrmansshow på dansgolvet. Jag, Pia, Amanda och Rebecka
Sen kom Lollo och styrde upp med lite toalettkort, ett måste varje kväll.
Tack tjejer, ni gör att tillvaron blir lite enklare..

25 mars 2009

utmaning

Jennifer utmanade mig..
Kopiera detta till din blogg, utmana 3 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga och du får inte hitta på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får inte heller skriva samma svar två gånger, eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på namnfrågan). Dock orkar jag inte utmana någon!


1. Vad heter du? Tania
2. Ett ord på fyra bokstäver: tuta
3. Flicknamn: Tina
4. Pojknamn: Tim
5. Yrke: Tågvärd
6. Färg: turkos
7. Klädesplagg: t-shirt
8. Mat: Tacopaj
9. Sak i badrummet: Tvål
10. Plats/stad: Tokyo
11. En orsak att vara sen: Trött
12. Något man skriker: Ta mig fan!!!!
13. Film: Tic Tac
14. Något man dricker: Te
15. Band: Ting tings
16. Djur: Tiger
17. Gatunamn: Tingsvägen
18. Bil: Toyota
19. Sång: This is The Year

Onsdag.

Mår lite bättre nu, blir lite dans med Pia, Johanna, Amanda och Rebecka senare. Trevligt.

Allt är allmänt förvirrat nu men ändå känns det som det rätta. Vet att jag sagt det förut. Men det har varit så många turer nu och tilliten är borta, kanske för alltid. Jag vill bara att det inte ska göra så ont. För ont, det gör det.

its hard

Ive been around for you
Ive been up and down for you
But I just cant get any relief
Ive swallowed my pride for you
Ive lived and lied for you
But you still make me feel like a thief

You got me stealin your love away
cause you never give it
Peeling the years away
And we cant relive it
I make you laugh
And you make me cry
I believe its time for me to fly

You said wed work it out
You said that you had no doubt
That deep down we were really in love
Oh, but Im tired of holding on
To a feeling I know is gone
I do believe that Ive had enough

Ive had enough of the falseness
Of a worn out relation
Enough of the jealousy
And the intoleration
I make you laugh
And you make me cry
I believe its time for me to fly

time for me to fly
Oh, Ive got to set myself free
Time for me to fly
And thats just how its got to be
I know it hurts to say goodbye
But its time for me to fly

Lovely ones

Savian på Clifton beach..

Jag, Eben och Patricia

Rushan, älskade Rushan!

Sickness

Det tog 24 timmar hemma i kylan sen var jag sjuk. Genomförkyld, ont i halsen och slemhosta. Gött.

Ska plugga idag. Sen, om jag mår ok, gå ut med Pia och co och dansa lite nyktert. Hoppas jag orkar det!

24 mars 2009

BACK IN SWEDEN

Sista tiden i världens bästa stad.

Jag har haft en perfekt sista vecka. Har spenderat mycket tid med alla på soppköket och med pojkarna på Margarets House och jag har fått träffa Eben, Rushan och Ashely. Vid sidan av jobbet har jag med gjort en hel del. Mest umgåtts med folk, men det har ändå alltid hänt någontong på kvällarna.

I torsdags följde Damian med mig till Margarets House och hade ett snack med killarna där. Vad han gör är att berätta om sitt liv, livet på gatan, i fängelset och gängkulturen och sedan är det öppet för diskussion. Sex av nio killar var med. Ashley K kom inte (synd, han hade behövt det), Lwando var i skolan och Sibul hade fotbollsträning. Ashley S kom dessutom! Han som inte bor där längre ni vet, som jag träffade i onsdags.. Det var kul att han faktiskt kom när jag bad honom. Alla killarna verkade nöjda och när jag och Damian skulle gå mot taxibussarna så följde de flesta oss och vågade ställa lite fler frågor och så. Det var verkligen nyttigt och de skulle behöva göra sådant oftare.

Väl på väg tillbaka så hann det bli mörkt, det hade dragit ut på tiden helt klart och det kom inte en enda taxi på 40 minuter. Det funkar ju inte som i Sverige med dessa taxibussar, det går inte ringa dem direkt. De åker mellan 6-19 och när de känner för det. Ibland får man vänta länge, ibland kommer det flera. Klockan var närmre 19 och Athlone är ju lite i utkanten av Kapstaden så det var ganska dött. Det finns ju såklart vanliga taxibilar man kan ringa men då kostar det helt plötsligt 100 Rand i stället för 10. Jag började bli lite orolig när vi gått i 60 min utan att sett skymten av en enda buss, men det löste sig tillslut, som vanligt och lite tryggare känns det ju alltid så länge man går med en riktig cape townian ...

Fredag var sista dagen i soppköket. Jag hade känslan av att jag skulle klara mig från att gråta. Jag hade så fel. När Michelle, Ronnie och Mary-Ann (de tjejerna som gör t-shirts) hade gjort ett hejdåkort med världens finaste text och ett armband i så kunde jag inte hålla mig. Tårarna rann och jag kände känslan i magen. Jag lämnar något så stort kvar i Kapstaden. En så stor del av mig själv som de här människorna har lärt mig att visa och känna. Känslor och uttryck som inte existerar i Sverige på samma sätt. Jag vill jobba med det här. Jag vill inte göra något annat. Jag vill inte jobba med svenska barn och ungdomar. Det är inte ens hälften så spännande. Jag vill hjälpa de som är längst nere på botten, när de inte kan komma längre ner och behöver minsta lilla hjälp. Det var i alla fall en perfekt dag på soppköket, alla var så söta och underbara mot mig. Jag måste tillbaka inom en snar framtid! Det enda jobbiga var att Sabian inte kom förbi, ville verkligen säga hejdå till honom.

Har diskuterat det med många under de här veckorna. Varför människor i ett sådant land med så många brister kan vara så mycket lyckligare och öppnare än människorna i Sverige. Är det för att de flesta i Sverige har allting, de har tillgång till allt man måste ha, som vatten, el, boende, mat (innan någon säger något, klart det finns några få undantag även i Sverige men nu pratar vi majoritet)?. De flesta barn har dator hemma, internetuppkoppling, tv på rummet eller i alla fall mer än en tvapparat i huset. Ändå vill vi bara ha mer och mer och mer. En bättre tv, en nyare dator, en Ipod, nya jeans fast man har 8 par redan osv osv. I Sydafrika blir människor glada för det lilla. Mat på bordet, tak över huvudet och varmvatten i kranen, då klagar inte många. Klart de skulle vilja ha saker de med, men det är inte något som är väsentligt i vardagen. Jag tror i alla fall att det är huvudorsaken! Materialismens övertag i Sverige är så påtagligt nu när jag varit iväg två gånger. Den äcklar och stör mig lite grann. Men jag har ju inte heller något svar på hur man skulle kunna ändra på det så.. jag ska vara tyst.

Lördagen var en av mina top3-dagar helt klart! Klockan 13.30 skulle jag möta upp några av street-kidsen i stan. Jag hade ingen aning om hur många jag sagt till eller hur många det spridits sig till. När jag kommer till taxibussarna i stan så är det 15 personer där! Stranden var målet och innan dess gick vi och handlade frukt, dricka och lite chips. Jag satt och småskrattade lite åt taxichauffören som fick köra oss. Kan förstå att det inte är jättekul att slänga in 15 personer från gatan i sin buss och sen åka ensam. Kanske räddade mitt vita skinn honom lite från att vara livrädd. Haha. Ännu roligare var det att komma ner till Clifton Beach. Människor glodde verkligen. Tror inte så många kunde få ihop det. Okej om det var jag och 15 barn men nu var det människor från 14 - 45 år. Dagen var helt underbar. Jag tog en massa kort och Sabian kom dessutom! Jag träffade honom på long street natten innan när jag var ute och sa åt honom att vara där halv två. Han svarade ”jag är där från TOLV Tania”. Saken är ju dock den att jag inte har koll på hur påtänd eller inte han är, så när han säger saker är det ofta osäkert om han menar det eller kommer ihåg det dagen efter. Men han kom och det gjorde mig varm i hjärtat. Han skulle låna mina shorts att bada i, herregud, den ungen är så liten. 14 år och han ser ut som en tioåring rakt igenom. Undernärd/sönderknarkad kropp. Vi satt mest och snacka hela dagen, badade, tog en promenad. Jag satt med min kamera och 800 kr i väskan och jag var inte orlig en sekund när jag gick iväg, att de skulle ta något. Jag VET att de uppskattar det jag gör, på riktigt, och inte skulle göra något sådant. De kommer alltid försöka utnyttja mig, fråga mig om saker, be om pengar eller annat. Så pass desperata är de fortfarande och jag har lärt mig att inta ta det persoligt! Men att stjäla något av mig det tror jag faktiskt inte längre. Inte så länge de inte har tagit droger, då är det en annan sak. Michell satt och prata med mig mycket och hon grät över att jag skulle åka hem. Jag blev rörd, men vill itne hon ska känna så! Jag kommer tillbaka, och de ska alla vara vid liv då, det har jag bestämt. Dagen var underbar på alla sätt, jag är så glad att det blev av!

På tal om att stjäla saker så var jag med om en ganska kul grej natten till söndag på Long Street. Jag gick in i en liten butik för att köpa cigg. Jag hade min vita klänning med stora fickor på mig. Jag brukar inte använda de fickorna i vanliga fall men nu lade jag min mobil där i, dumt. En man bakom mig frågar en annan man ”vad gör du?” och jag vänder mig om av nyfikenhet. Det visar sig att en ev de har tagit min mobil. Han står där med den i handen och kollar mig rakt i ögonen. Jag säger bara ”jaa du, det där är en skittelefon. Jag åker hem på måndag så jag behöver den inte. Ta den om du vill, du får säkert 50 Rand för den”. Han ville inte ha den längre. Han gick ut, utan att någon gjorde något men en av tjejerna som är i soppköket ofta såg allt och sprang efter, galen. Men hon fick inte tag i honom. Lika bra det! Han var påtänd som bara den och jag vill inte ha bråk, oavsett.

Det var som en tjej från Sverige sa (när hon varit här i 2 veckor).. Jag sa att ”nej, alltså, om någon rycker i min väska skulle jag aldrig skrika efter polisen, det vill jag inte var inblandad i”. Hon säger då ”nej det är klart, man vet ju inte vad hans kompisar eller så kan göra för att hämnas”. Vad jag menade var mer att jag aldrig vill vara orsak till att polisen i det landet får tag i någon som inte ens lyckats rycka min väska. Den stryk de får och den skit de får utstå är inget jag vill bidra till. De får hellre ta min väska, så länge de inte hotar mig och gör mig rädd. Då är det lite skillnad. Som rånet förra året, det var otäckt på riktigt. Dock hade jag ändå den känslan två dagar senare ”vad har jag gjort, fan de kommer få så mycket stryk och fängelserna här är så hemska, kommer de överleva?”. Det är klyvet det där. Jag tycker ju att man ska stå sitt kast när man bryter mot lagen, men det är skillnad på lagar och lagar och straff och straff.

Lördagkvällen spenderade jag på Long street, på en klubb som heter Baseline. Jag var den enda vita där och jag ljuger inte. Det var VERKLIGEN ett färgat/svart ställe. I början känns det alltid lite jobbigt, undrar vad de tror och tänker om mig men efter ett tag så hade jag hur kul som helst. Dansade säkert i två timmar i sträck! Söndagen gick åt till att kolla på film och packa. Den här gången grät jag inte när planet lyfta från Sydafrikansk mark, för den här gången vet jag att jag kommer tillbaka!

23 mars 2009

Band of Horses!

sitter i london och vantar pa nasta flyg.
allt jag kan skriva just nu ar: WAY OUT WEST
Band of Horses, Rise Against, Anthony and the Jhonsons, Beirut, Timo. FY FAN vad bra. JAG SKA DIT. Peppad som fan..

Annars suger det ratt rejalt att aka hem. :)

22 mars 2009

nära nu

18 mars 2009
Var på soppköket idag och äntligen var Sabian där när jag hade kamera med mig. Sabian är pojken på 14 år, ni vet han som ser ut att vara 10. Jag tycker så mycket om honom och han påminner verkligen om Rushan i sättet att vara. Idag visade han verkligen vilket litet barn han är. Damian skulle leka med honom, tog honom i armarna och snurrade runt honom allt vad han hade. Hysteriskt fort. Sabian grät hejdlöst.. Han är höjdrädd. Innan har han aldrig någonsin visat svaghet, inte som han tror i alla fall. Han ska alltid vara cool, kall och hård, som de stora. Men nu satt han och grät, jag frågade ”blev du rädd?” och han nickade och kollade på mig med sina stora ögon, fyllda av tårar. Fan, jag vill inte förstå att han bor på gatan, sover i en rännsten och lever på att tigga och stjäla. Jag vill inte känna rädslan av att han kanske inte lever nästa år när jag kommer. Han ville ha en cigg idag, men det är han för ung för (det är 16årsgräns här), snabb som han är så sa han ”ja men du kommer ju tillbaka nästa år och sen året efter det kommer du väl igen, så då kanske jag kan få en cigg?” Det är så svårt att förklara men ungen är underbar. Vi spelade piano idag med. Det hade han aldrig testat förut. Han satt i evigheter och skrattade åt ”kalle Johannson” (vet ni vilken låt jag menar?) och sen försökte han spela själv. Jag är förälskad i honom! Det absolut mysigaste är att sitta med honom i knät och spela Snake på mobilen. Han är inte som andra barn som ska spela själv hela tiden, utan vill att jag ska spela varannan gång, bara så han kan få titta på. Han är så lugn och rofylld när man verkligen sysselsätter honom med något. När man inte gör det så springer han mest omkring och småbråkar med alla och när han inte är i soppköket så är det mycket droger som gäller, inte konstigt att hans kropp är så outvecklad. Fan, det är så jäkla sorgligt. JAG VILL TA MED HONOM HEM.

Sista dagen för mig idag. skriver om sista veckan när jag är hemma igen!

19 mars 2009

update

Senaste tiden

Det har varit en bra vecka och det finns massor att skriva om, men jag har varit dålig på att uppdatera så jag får se vad jag minns och kan få ner i ord.

Det som kommit i mina tankar mest är hur bra det fungerar på soppköket nu. Inte på hela två månader förra året så kände jag att jag var så här avslappnad och nära människorna där. Jag känner en stor respekt från dem och jag har stor respekt för dem också. Jag vill verkligen tillbaka dit och hoppas att få se en förändring. Jag vet att det finns många ideer, många bra ideer, som kan fungera. Jag har fortfarande idag svårt att inse att de verkligen sover ute, inte har ett hem. Varje natt jagar de ett säkert ställe att sova på, ett sådant ställe finns inte. Säkert från våld, kyla eller ensamhet. När jag pratar med de allra minsta barnen som är runt 13 år så kan jag inte för hela min värld förstå att det är deras egna val. De har fått hjälp många ggr, åkt till olika barnhem osv, men de väljer alltid att rymma tillbaka till livet på gatan. Det handlar om frihet. Ingen kan bestämma över dem och de har varandra. De är varandras familj. Men ändå. Har Du en lillasyster eller syskonbarn som är 13år? Tänk dig henne/honom gå omkring på gatorna i Stockholm, driva omkring, tigga pengar, stjäla saker, springa omkring och varje natt lägga sig i ett gatuhörn för att försöka få någon sömn. Tänk dig henne/honom utan skor, smutsig och hög på sniffat lim. Det går inte, eller hur? Jag ser det varje dag, ändå är det svårt att förstå att det är på riktigt. Dock börjar jag inse det mer och mer och se det ur deras perspektiv mer och mer. Det är just det här som gör att jag vill tillbaka, att jag skulle kunna bo här, för att fortsätta förstå, komma de ännu närmre och verkligen kunna göra en skillnad. Jag är bra på det här och vill utveckla det ännu mer. Jag vill tillbaka till de här människorna! Jag vet att det inte finns något jobb hemma som är som det här. Problemen kommer aldrig vara de samma. Det är fortfarande problem, men de är inte i närheten av så här komplicerade. Jag vill ha den här utmaningen. Varje dag, i resten av mitt liv.

Vi var i Phumlani (kåkstaden) i fredags. Zanna och hennes vän Marina var med igen. De hade köpt 80 st Happy Meal och ni kan ju tänka er hur glada de blev. En egen box, med egen mat och en egen leksak. Möjligtvis så kommer det aldrig hända flera av de här barnen igen, någonsin. En tysk volontär som var med började gnälla över varför de köpte nåt så dyrt och onyttigt och som de aldrig ens är i närheten av. Är det inte lite av det fina? Att låta de känna sig speciella för en gångs skull? Att de får något eget, som är bara deras? Att äta på mc donalds för de här barnen är ungefär som 100 besök på liseberg för ett fattigt svenskt barn. Jag vet inte hur hon tänkte men orkade inte argumentera emot. Jag såg på barnen att de var lyckliga för överraskningen och det är det viktigaste, tycker jag.

På kvällen på fredagen var jag och Rebecca på heatherdale, det var ju Rebeccas sista dag där. Tror inte barnen riktigt tog in att det var sista dagen för henne. Eller så ville de inte låtsas om det. Vi kollade på film, ät glass och drack varm oboy. Mysigt. Rebecca har gjort stort intryck på många av barnen där, det märks verkligen. Jag är starkt imponerad av henne, hon är trots allt bara nyss fyllda 20 år och en del av ungdomarna där är 18, men har ändå stor respekt för henne. De kommer sakna henne!

Jag har gjort så mycket mer men det mesta suddas ut på något sätt och allt flyter samman. Jag tänker just nu mest på att jag ska åka hem snart och varje dag fylls av saker att göra, människor att träffa och platser att besöka. Jag hoppas jag hinner med allt jag vill hinna med.

Bästa dagen

Den här dagen hade jag längtat efter så mycket men lika snabbt glömt bort igen, när det blev inställt två gånger i rad. Som tur var så kom jag ihåg att påminna Patricia (socialarbetaren på Margarets House) i måndags att ordna så att det kunde bli av innan jag åker hem. Ett besök hos Rushan och Eben! Rushan och Eben bodde på hemmet förra året och var de två yngsta pojkarna, endast 13 år gamla. Mot slutet av förra året så började de skolka i stort sett varje dag, de bråkade med alla och slog sönder saker i ren frustration. Jag vet inte exakt hur och varför men saker var utom kontroll. De förflyttades till var sitt nytt ställe en bra bit utanför Kapstaden. Det var allt jag visste innan jag igår (onsdag) åkte för att hälsa på de, ÄNTLIGEN! Rushan var första stoppet. Jag insåg direkt att det här var ett mycket mer organiserat ställe. Dessutom mer låst och kontrollerat, liknande en SiS-istution i Sverige. Vi fick anmäla oss i receptionen och snart kom Rushans kontaktperson och visade oss till honom. Jag kunde inte hejda mig, gick fram till honom snabbt och kramade om honom. Jag blev lite besviken först, han var så blyg, så tyst. Jag är van att se honom sprallig, full av bus (djävulskap i andras ögon haha) och pratig. Det var bra att Patricia var med, som känner honom bättre än mig, som har mer saker att prata med honom om. Hon öppnade upp honom lite. Sakta men säkert kunde jag se det där charmiga leendet visa sig. Han var stolt över det nya stället, med all rätt. Det var stort, välorganiserat och fint!. De bor 10 pojkar i varje hus och har en stor gård med leksaker, pool och plats att spela fotboll och andra sporter. När vi kom dit runt klockan 16 så satt alla pojkarna och gjorde läxor, ett fenomen som aldrig fungerat på Margarets House. Det här är vad han behöver! Det är dessutom bara manlig personal vilket jag verkligen tror att de här pojkarna behöver. Ordentliga förebilder och inte gamla tanter som skriker åt dem så fort något är fel. Rushan går i klass sju nu och gör bra ifrån sig. Jag ville ta på honom hela tiden, krama honom, hålla om honom, ta med honom HEM! Jag älskar det barnet så fruktansvärt mycket. Kan inte förklara varför, men jag tyckte så mycket om honom förra året. Han var den där typiska pojken för mig att falla för, att vilja ta hand om, få kontakt med. Han är så kaxig och streetsmart, men så fort något går emot honom så surar han ihop totalt och är så nära gråten. Förra året satt jag bredvid honom i en timme, han var sur över något och vägrade prata. Jag sa bara att jag sitter här tills du pratar med mig och förklarar vad som hänt så kanske jag kan hjälpa dig på något sätt. Personalen på Margarets House sa bara ”låt honom vara, det går över, han får skylla sig själv när han inte vill lyssna”. Men ingen någonsin försökte lyssna på honom, prata med honom, fråga hur det känns osv. Det syns så väl på honom att det är saker som är så djupt rotade i honom, som gör att han reagerar så här. I alla fall, det var helt underbart att se honom och när han fick korten från förra året så sken han upp och det kändes bra i mig. De andra pojkarna på Margarets House har sagt till mig ”jaaaa, Rushan älskade ju dig, han var ju som en svans på dig hela förra året!” Som vanligt så tar jag alltid barnens ord lite mer till mig än personalen, i alla fall när det kommer till sådana här saker. De ser så mycket saker som vuxna inte ser eller känner. Vi satte oss i bilen igen efter att ha sagt hejdå och åkte mot Eben. Jag kunde inte hjälpa det, jag grät när bilen rullade iväg. Kommer jag få se honom igen? Kommer han få det bra? Men samtidigt hade jag en känsla av lättnad, en lättnad av att fått se att det var ett riktigt bra ställe han kommit till, och en vetskap om att Margarets House inte passade honom alls egentligen. Det kändes bara konstigt, Rushan som jag längtat efter så mycket, nu hade jag fått träffa honom, i en halvtimma och kanske aldrig mer kommer se honom igen. Huvudsaken är ju dock att han har det bra och det tror jag verkligen att han har!

Så, Eben var nästa stopp. Eben som var den som var mest barn av alla pojkarna förra året. Den med mest barnasinne, lek och känslighet kvar. Jag tänkte så mycket på Irina när vi kom dit. Eben var för henne som Rushan är för mig. Hade vi kunnat hade vi nog adopterat dem förra året. Kankse inte, men ni förstår vad jag menar. Hans hem var ännu mer låst, ännu mer kontrollerat, mes stora grindar, vakter och stängsel överallt. Jag fick veta senare att det är ett ställe där ungdomar bara placeras kortsiktigt, under ca 6 månader, för att lugna ner dem, ha koll på dem och fundera på var de ska placeras senare på lång sikt. Eben var så stor, en ung man. För bara ett år sedan var han verkligen ett barn! Men han verkade må bra och korten gjorde även honom glad. Han sken upp lite extra för kortet på honom och Irina. Jag vet att hon betydde en hel del för honom. När patricia sa ”you remember those daysm don’t you” så fick han fram ett stort leende med lycka i ögonen. Det var fint att se honom och dagen var perfekt! Jag var otroligt trött på vägen hem, av alla känslor som tagit energi. Till råga på allt det här så stor Ashley utanför Margarets House när vi kommer tillbaka dit. Den Ashley som jag berättade om som flyttat hem till sin bror i ett hus som inte kan kallas hus, utan jobb/skola eller pengar. Han var 18 och var tvungen att göra något annat och han skulle få hjälp med boende och ett jobb men av ren frustration, för att han inte ville flytta från Margarets House så sa han bara nej tack och drog till sin bror i stället. Mycket dåligt val. Dock är han så pass gammal att han borde veta bättre och förhoppningsvis så kommer han till rätta med tankarna och försöker få en andra chans. Jag hoppas verkligen de är villiga att ge honom det. Jag trodde inte att jag skulle få se honom innan jag åkte hem igen, men där stod han! Han var samma gamla vanliga jag; trevlig, glad och rolig. Det var så jäkla kul att se honom!! Han var den man kunde (och fortfarande kan) prata med som en vuxen.

Den här dagen slog alla dagar här tillsammans hittills! Jag insåg hur jäkla viktigt det var för mig att träffa de här personerna och det känns lite lite enklare att åka hem. Det var nog det här avslutet jag letat efter och kanske fick. Även om jag mer än något annat vill åka tillbaka snart igen!

17 mars 2009

Damian Snyders

Jag ska berätta lite mer om Damian som jag jobbar med på soppköket. Jag har nämnt det lite kort förut, men nu har jag mer av historien förklarad för mig. Det är en otrolig historia, en sådan man bara ser på film annars. Damian växte upp i en förort till Kapstaden, på den tiden FICK de ju inte bo i stan i.o.m att de var färgade. Hans mamma jobbade på tre olika jobb, så det var hans mormor som tog hand om honom. Hans mamma såg han kanske tio minuter om dagen, på sin höjd. När han var tio så var han som de fleta tioåringar, dock kanske lite mer ”naughty” än många andra. Han umgicks med några andra killar och de gjorde det mesta tillsammans. En dag fick Damian veta att cirkusen kom till stan. Året var 1990 och Apartheid hade precis fallit. Det var nu fritt fram för färgade att ta tåget och det var vad de här barnen gjorde. De tjuvåkte på tåget för att ta sig till stan och cirkusen.

Damian hade alltid drömt att få gå en riktig cirkus. När de kom till stan så var det inte cirkusen som chockade Damian, det var alla. Vita människor. Han hade vid tio års ålder inte sett en enda vit människa, trots att de bodde 20 minuter bort. Han gick omkring och studerade alla vita människor, alla stora byggnader, varuhus och fins bilar. Det var en helt ny värld, och han älskade det. Han blev förälskad vid första stund. De smög sig in på cirkusen och efteråt hade han tappat bort alla utom en vän. Klockan var mycket, det var mörkt och tågen hade slutat gå för länge sedan. Det fanns inte en chans att de skulle kunna ta sig hem. De började vandra omkring och de mötte massa barn, sombodde på gatan. Se samlades runt en eld, de fick mat och det bjöds på droger. Damian var tio år, han tänkte inte längre än för dagen, precis som alla barn. Han tänkte att det här var iunderbart. Inga regler, inte vuxna som tjatar, bara skoj, lek, hyss och frihet. Framförallt frihet. Damian blev kvar på gatan. I 8 år. Hans mamma och mormor kom ofta till stan och letade efter honom, men han gömde sig. Varje kväll kom gråten, varje kväll när ingen kunde se så saknade han sin mamma och mormor. Men när nästa dag kom så var han återigen fri. Fri att göra vad han vill och vara med vem han ville. Nästa dag var en ny dag som gjorde att han glömde hur det kändes när han skulle sova i ett kallt, hårt gatuhörn. Barn har oftast inte ett konsekvent tänkande. Det är här och nu som gäller.

När Damian var knappt 18 år så tror sig polisen hittat honom död, mamman åker till bårhuset för att kolla på liket och hon har knappt sett sin son på 8 år. Hon känner sig säker på att det är Damian och några veckor senare är planerna för begravningen igång. Hur hon fick veta att det inte var hennes son, det vet jag inte, men det kom i alla fall fram. Strax efter det här så hamnar Damian i fängelse för första gången, men inte sista. Hans sista dom var på 15 år, men jag vet inte för vad. Jag har frågat men han har sagt att han kommer berätta när/om ha känner sig redo. Men för att få 15 år ska man ha gjort något ganska allvarligt. Hur som hellst. Innte i fängelset, knappt 18 år gammal, blir han medlem i 28, ett av de tre Gängen. 26, 27 & 28 heter dem. För att bli medlem där måste man först bevisa att man är redo för det, att man är redo att dö för sina ”bröder”. Damians intagningsprov var att knivhugga en av vakterna, vilket han gjorde. Som straff för detta blev han inkastad i ett rum. Rummet blöttes ner. In kom flera vakter och några hundar. Sen pågick en misshandel som gjorde att han hamnade på sjukhus i tre veckor. Han har idag stora bulor och ärr på huvudet efter det. Ni kanske kan tänka er, ett blött golv som gör att varje gång man reser sig upp, försöker ta sig ut, så halkar man. När man väl halkar så kommer det arga hundar och biter i en och samtigt slår, sparkar och knuffar flera stora vuxna vakter på honom. Det var ett under att han ens överlevde. Dock gav detta honom respekt, respekt inom 28. Alla visste vem Damian var nu.

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta det här så ni förstår eller hur jag ska kunna få med allt. Hur som hellst så har han levt i över 10 år på gatan eller i fängelset. Han har rånat, misshandlat, utnyttjat och kanske(?) mördat. Idag, när han är 29 år gammal är han på väg, som han säger, åt rätt håll. Han är inte riktigt framme än. Men han kommer komma dit. Han driver soppköket, han har dragit igång ett fotbollsprojekt för gatubarnungdomar som lett till att 7 av de har heltidsjobb och boende, han föreläser på skolor och barnhem om hans liv och om gängkulturen, han blev inbjuden av Svenska kungen och drottningen till Sverige i flera månader för att föreläsa runt om i Sverige på universitet och gymnasieskolor om sydafrika och hans historia, han bor i ett eget litet hus och mår bra. Hans dröm är att kunna bilda familj, köpa ett ordentligt hus och ha en bil. Han är på god väg, det är en bit kvar, men om man tänker på var han var för 7 år sedan så har han kommit så oehört långt och det är en otrolig historia. En historia som får mig full av hopp, och självklart är han perfekt i soppköket, en människa som varit där de är, som kännt deras rädsla, ilska och utsatthet. En människa som kan prata med de på deras ”språk”. Det är verkligen rätt man på rätt plats. Det gör mig glad! Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, för det är bara så JÄVLA fint på något sätt. Hopp gör så mycket. Den som vill prata om naivitet kan ju försöka, men här har ni beviset på att alla kan ändra sig, alla har en liten chans att förändra sitt liv, det handlar bara om att se chansen, ta vara på den och framförallt, att våga be om hjälp. I slutet av dagen är det bara DU som kan förändra ditt liv, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, men du måste först ta beslutet att du VILL.

here it comes

ok, har kommer ett laaaangt inlagg.. ber om ursakt som sagt... ska forsoka skriva varje dag innan jag aker hem!

6 mars 2009
På fredag morgon var det äntligen dags att åka till Phumlani igen, kåkstaden. Jag hade desuutom lyckats fixa så att Suzanna kunde följa med. Suzanna och jag har aldrig träffat varandra. Jag skrev till henne via hennes blogg några veckor innan jag åkte då jag läst att hon också skulle till Sydafrika nu i februari. Hon är i Kapstaden med sina två barn, 5 och 8 år gamla. Sex månader ska hon vara här och studera grafisk design. Jävligt coolt av henne att åka ensam med två barn tycker jag! I alla fall, hon hängde på till Phulmani i sällskap av Marena, en vännina till henne som var på besök under semester. Väl där så insåg vi att det var ännu en sjukt varm dag. Närmre 40 grader. Där ute märks det ännu mer då det är väldigt torrt och inte finns några svala utrymmen att vistas i. Det var bara några få barn där när vi kom fram, de andra var i skolan fortfarande. Vid 12-tiden åkte vi och handlade lunch till barnen, det blev samma som förra gången, korv med bröd och saft. Krov som äts rå, att tillaga den skulle vara allt för omständigt och inte ens något barnen frågade efter. Utan el är det mycket som blir omständigt. Barnen är så underbara, så glada och snälla. Att de har så mycket glädje i sig är otroligt. Det är även så att de vuxna har någon slags stolthet. Det är inte pinsamt att säga att man bor i en kåkstad här. Det är något man är stolt över och står för. Kanske beror det på att det är en så otroligt stor del av befolkningen i det här landet som bor så? Det är något naturligt. Det finns de som har ok med pengar men som ändå väljer att bo kvar där, för gemenskapen, tryggheten (?) och för att det helt enkelt är och alltid varit deras hem. Det var skönt att höra att Suzanna och Marena verkligen uppskattade att få följa med. Det är så skönt när man tar med sig några på sånt här och de kan ta hand om sig själva. Det ska ju påpekas att det var första gången vi sågs i verkligheten, innan har vi bara haft kontakt via blogg, msn och facebook. Men Suzanna var toppen på alla sätt. Jag har äran att få följa med henne till Nyanga på Söndag, en av de största kåkstäderna, för att gå på en riktig mässa med sång, musik och healing. Det kommer bli mycket mycket intressant!

När klockan var framåt tre på eftermiddagen drog vi oss hemåt. Jag har nog aldrig varit så skitig och aldrig luktat så illa förut i mitt liv! Den torra sanden, som barnen kissar i här och där och slänger skräp i, var över hela min kropp och lukten som satt fast på mig går inte att beskriva. Jag följde med till Suzanna och tog ett dopp i poolen som de har på deras innegård till hyreshuset de bor i. Det var så skönt. Men så här i efterhand så funderar jag lite. De bor sådär, varje dag, året om. Det är så overkligt, så långt ifrån det liv man själv lever. Jag kan inte förstå hur det är under deras vinter, när det regnar och blåser som bara den, och allt de har är plåtskivor till väggar och sanden blir till lera av det blöta vattnet. Hur är det att inte ha tillgång till en toalett eller till rinnande vatten i huset man bor och ingen elektricitet, vilket innebär att det är kolsvart efter 8 på kvällen? Hur är det att inte ha hela kläder på sig, att ständigt vara skitig och att alltid vara orolig för sjukdomar som tbc och aids? Hur känns det när man går och lägger sig om kvällen? Är de lyckliga eller tänker de alltid på hur de har det och hur mycket bättre så många andra har det? Jag känner så mycket glädje och värme i de här här människorna och undrar var den kommer ifrån och önskar att alla i Sverige borde få se det här och sedan sluta gnälla över materiella ting och onödiga bråk eller brist på uppmärksamhet. De här människorna lever under så hemska omständigheter ändå tror jag av hela mitt hjärta att de faktiskt är lyckligare än så väldigt många som lever i västvärlden. De har större problem än oss men är ändå så mycket bättre på att hitta lyckan i det lilla de har.

7 mars 2009
Jag var ute på fredagkvällen så när klockan ringde klockan 07.00 på Lördagsmorgonen var jag lagom pigg. Dock var jag förväntansfull inför en heldag med pojkarna på stranden. Dessutom skulle vi till en strand jag inte varit på, i en stad nära Kapstaden, kallad Blouberg. Väl där så visade det sig vara en riktigt bra planerad dag. Det var Tyska skolan i Kapstaden som annordnat med det för flera barnhem. När vi kom dit samlades alla på en stor gräsmatta och information som jag absolut itne visste om förklarades. Dagen skulle börja med en tävling. En tävling i att samla skräp. Japp, ni hörde rätt. Det hela gick ju självklart ut på att städa upp på stranden men att göra något kul av det. Mina pojkar vara bara fem stycken så vi hade inte så stor chans i tävlingen. Kan tyckas att det är aningen orättvisa regler när ett barnhem har 40 barn och vi bara är 8 som mest. Å andra sidan så tog killarna det inte så allvarligt utan hade kul ändå. Resten av dagen bestod av bad, lek, fotboll, mat, godis och avslutades med en grym grej, en danstävling. En danstävling för alla intresserade. Jag log med hela kroppen i en timma. Jag har alltid varit imponerad av Chris Brown, men många av de här barnen var så mycket bättre än honom! Femåringar stod framför 200 personer och dansade som proffs. Det var fantastiskt att se. Hur kommer det sig att barnen här har den rytmen i kroppen? Det är konstigt. Det finns knappt ett barn på varje dagis hemma som kan dansa mer än runt granen. Självklart är det ju mer en del av kulturen här. Dans och sång är så självklart i så många hem och de växer upp med det. Men ändå. Man säger ju att man föds med rytm i kroppen. I alla fall, vi drog oss hemåt vid tre och då åkte jag till Observatory för att möta upp Damian som jag jobber med i soppköket.
Dock är Sydafrika alltid Sydafrika när det kommer till tider. Jag var på plats 15.30, Damian dök upp framåt 16.30. Under tiden så hamnade jag på en pub med sju stycken förfriskade killar mellan 20-40. Jag satt utanför och väntade när en av de kom för att fråga om jag ville ha sällskap. Hade det här varit i Sverige så hade jag antagligen sagt ett artigt ”nej tack” och suttit kvar i en timma och tänkt att det var ett gäng jobbiga, fulla, påträngade människor. Men här tvekade jag inte. Trots att man ska vara mer försiktig här och aldrig vet vad människor vill. Dock känner jag att i en bar på eftermmidagen i ett någorlunda vettigt område, så är det säkrare att än att vänta utanför. Det var en trevlig timma och kul att möta nya människor, som vanligt. Jag SKA bli bättre på att vara så här när jag är hemma i Sverige också. Jag vet att jag redan är rätt bra på det med tanke på att min vänskapskrets är så bred som den är vad gäller politiska åsikter, ålder, sexuell läggning, intressen, kön osv. Det går dock alltid att bli lite bättre på det mesta!

Lördagskvällen försvann i sömn. Jag somnade 22.30, vilket nog inte hänt, på en Lördag, på de senaste tio åren. Jag avr helt slut efter en utekväll följt av en varm dag på stranden runt 200 barn. Skönt att sova ut!

8 mars 2009
Inte så mycket att säga om dagen. Vi åkte till Gordons Bay, ca 1 timma med bil bort. Vi var på stranden, internetade (bra verb) och lunchade. Slappade som bara den helt enkelt. Det behövs ibland. Trots det så är det mest barnen vi pratar om under tiden. Båda två upplever så mycket att vi inte kan komma ihåg att berätta allt på en gång utan det dyker sakta men säkert upp i minnet. Det fina är att vi båda bryr oss om vad den andra säger, vi förstår hur mycket det betyder för den andra. Det är inte så många som det är lätt att dela sådana här saker med. Men jag vet att Rebecca älskar det här lika mycket som mig.

Det är bara två veckor kvar nu och det börjar komma ikapp mig. Med sorg mestadels. Hur mycket jag än saknar er alla där hemma så gör det så ont att lämna det här, igen. Jag önkar det var möjligt att vara här jämt och för alltid. Visst är det väl möjligt, egentligen, men jag vet inte om jag skulle klara att lämna allt hemma. Dock känns det som jag fått kontakter nu som SKULLE kunna leda till jobb här nere, på något vis, i framtiden. Men jag har lovat mig själv att inte tänka så mycket på det. Att njuta av tiden här och NU och sedan även njuta av att komma hem och träffa vänner och familj. Sen, längre fram i tiden kanske jag borde börja tänka på var det är meningen att jag ska bo. Är det verkligen i Sverige? Jag vet faktiskt inte. Det handlar mest om vad JAG vill, men kanske inte till undra procent. För om det inte blir som andra vill kan det även leda till att det sårar mig och det kan följa mig hela mitt liv. Beslut, jag hatar beslut.

9 mars 2009

Jag och Rebecca åkte till stan på morgonen, gick en shoppingrunda i stationshuset. Jag hittade skor för 50 kronor, shorts för 60 kr och en t-shirt för 20 kronor. Så som det ska vara helt enkelt. Jag blev sugen på att köpa ett par grymt snygga Converse för 500 rand (ca 450 kronor) men får se. Det är inte JÄTTEbilligt och jag BEHÖVER inga skor. Jag har lite svårt för det där här. Jag hade på mig mina nya vita skor idag på soppköket och tyckte det kändes dumt, det ser verkligen ”hej jag är rik” ut och det känns verkligen inte bra. Klart jag gillar att köpa nya saker men jag gillar verkligen ännu mer att lägga ner de pengarna på annat, på andra, på känslor, upplevelser och tid. Jag tänker jämt att jag kan göra så mycket annat för de hundralappar jag lägger på kläder. Jag är inte rik och måste göra val. Välja vad som är viktigast att lägga pengarna på. För mig är det inte kläder, tekniska prylar eller att gå ut och festa upp flera hundralappar på samma kväll. Även hemma i Sverige prioriterar jag så. Pengar lägger jag hellre på att äta gott, spara till resor (även inom Sverige för att träffa vänner eller likn), kunna göra saker för andra och på så vis även känna ro i mig själv. När jag känner att jag gör saker för andra så mår även jag själv bättre. Så är det verkligen. Det kan låta som en klyscha, men jag lovar er, testa nåt sånt här och ni kommer förstå. I alla fall 99% av er. Det är jag säker på.

Efter stan åkte vi åt varsitt håll, till Heatherdale och Margarets House. Det var kul att komma till pojkarna igen, de var alla glada och uppspelta och tacksamma för lördagen på stranden. Jag hade ingen skjuts hem så jag var tvungen att ta taxin hem runt halv sex. Efter sex är det inte en jättebra idé nämligen. Jag frågade Ashley om han kunde följa mig till taxibussarna och när vi skulle gå så var det fyra killar som följde mig. Utan att jag bad dem! Sånt är skönt för mig, ett bevis på att de verkligen gillar mig och vill spendera tid med mig och dessutom bryr sig om mig och vill följa mig för att ”beskydda” mig. Det är konstigt att fyra killar mellan 15 och 18 kan få mig att känna mig totalt trygg. Jag kollar mig inte en sekund över axeln, jag bryr mig inte om vilka jag möter och jag håller inte speciellt hårt i väskan. Jag bara går, pratar och skrattar som om det var var som hellst i Sverige. När vi kom till bussarna säger Patrick ”varför går vi inte hela vägen, det är ju inte långt? Vi kan följa dig”. Och så blev det. Jag, Patrick och Bernhard hade sällskap hem till mig. Det är fantastiskt, för Patrick var en av de killarna jag knappt fick kontakt med förra året och nu är han en av de som pratar med mig mest av allt. Om det har med mognad att göra, eller för att han inte sysslar med droger lika mycket längre, det vet jag inte. Spelar ingen roll, jag är bara glad att det skett en förändring! Det var perfekt med tjugo minters promenad, det blir så lätt att snacka då, om allt och inget. Det är sådana samtal som verkligen ger något. Det är i de samtalen man kommer in på saker man annars inte skulle kunna fråga. När vi kom in på den gatan jag bor på så inser jag vilket bra område jag faktiskt bor i. Killarna blev imponerade av husen och sa att det var en rikemansgata. De har nog rätt. Folk här har stora hus, fina bilar och har råd att spela golf t.ex. För mig är det bara positivt, det visar att det finns möjligheter för färgade i det här landet att faktiskt tjäna pengar och ha ett bra liv. För bara 25 år sedan var det långt långt bort. Då fick de inte ens gå in på varuhus, inte bada på vilken strand de ville, inte åka buss, inte gå i samma skola som de vita, inte bo var de ville osv osv osv... men vägen till att klyftorna mellan svarta/vita, rika/fattiga ska bli normala är lång, ja kanske omöjlig. Jag tror tyvärr det är omöjligt. Hatar att säga det ordet men det finns inte ett enda sätt i mina ögon som skulle funka för att få bort de miljoner som bor i kåkstäder, ge de 40% som är arbetslösa ett jobb, få bort alla drogproblem (som leder till kriminalitet) som finns eller att få de vita att någonsin flytta till de ”färgade områdena”.
Det är sorgligt men sant.