Känslor och tankar. Gud finns INTE.

Idag skulle vi åkt hem. Jag är lättad över att det inte blir så. 

Kommer vara en hektisk vecka och det började redan igår. Fick följa med John när han gjorde en av sina besök på gatorna på kvällstid. Han gör det med jämna mellanrum. (vi köpte med lite mackor och dryck) Åker runt, hälsar på, pratar med, försöker få någon att komma till hans center för att komma ifrån gatan. Inte många som är redo för det, men han vet vilka han ska peppa, vilka som nästan är där. Undrar ni hur man inte kan vara redo för att komma ifrån gatan? Det är komplicerat men ändå ganska logiskt. Snor ett utdrag ur Dinas blogg då jag tycker hon förklarade det väldigt bra:

“Jag fastnade för tre pojkar, Mohammed och hans crew. Jag är så dålig på att komma ihåg namn så jag kommer inte ihåg namnen på killarna. Mohammed var 21, hans kompis också, och den tredje 16, dock såg de ut som 10 år pga. alla droger. Den 16 åriga pojken ville jag bara hålla om, ta med mig hem, ge han en dusch och en ren säng att sova i. Ville göra så med alla pojkar, men den här 16 åriga pojken såg så lillgammal och vilsen ut. Ni vet hans ögon var som en pojkes, men hans slita kropp såg ut som en 40 årig man. Han har de finaste ögonen jag någonsin sett. Hur som, vi pratade om hur de hamnade på gatan, hur de tjänar pengar osv. Majoriteten hamnar på gatan pga. ostabila familjeförhållanden. Dåligt med pengar, mat och dåliga familjerelationer. Lillpojken är på gatan för att deras plåthus i en förort i Kapstaden brann ner, så de har ingenstans att ta vägen. Under en bra dag på Longstreet tjänar de cirka 1000 rand/kväll, och tyvärr går de mesta av pengarna till droger. Dessa tre killar röker crack och mixar marijuana med något annat för att få ett starkare rus. Under VM rökte de crack för 1000 rand per/dag! Fattar ni hur mycket pengar det är?! Ge aldrig gatubarnen pengar, hur söta de än må vara. Gå och köp mat till dem istället. Aldrig pengar. Även fast de är små och ser ”drogfria” ut. Den 16 åriga pojken lurade mig totalt, jag hade kunnat gissa att han sniffar lim för att hålla värmen lite då och då, men han röker sin blandning varje dag, flera ggr om dagen, inte konstigt att han ser ut som en 10 årig pojke fast i en gammal gubbes kropp. Mohammed och hans crew är muslimer, så jag försökte övertyga dem att vända sig till Mosken i Kapstaden för att få hjälp till att få ordning på sitt liv. De berättade att de många ggr har varit påväg, men vänt tillbaka när de närmar sig. Jag frågade varför, och de svarar ärligt, som i allt annat man frågar dem, att de inte känner sig riktigt redo för att förändra sin livssituation. Trots eländet de lever i, finns det någon sorts gemenskap och kärlek som de inte får någonstans. Varför överge droger, pengar och mat till att leva i ett plåthus i ett av Kapstadens kåkstäder och gå hungrig hela dagarna och se elände och fattigdom? Allt har ju sina fördelar och nackdelar, och någonstans tycker ju dessa pojkar att nackdelarna att leva hemma är värre än nackdelarna att leva på gatan. Och någonstans förstår jag dem. Att bo i kåkstäderna är ju som att leva på gatan fast man lever med tusen andra istället för med sitt lilla crew. Något måste göras, något ordentligt måste göras. Man måste verkligen få in utbildning i kåkstäderna. Utbildning ger kunskap, kunskap ger jobb och jobb ger pengar och såvidare.”

Hur som helst, det är det här, det är de här människorna, som gör att jag alltid kommer tillbaka hit. Jag kände det igår, igen, som alla gånger, att det här är ”jag”. Det här är vad jag önskar att jag kunde göra på ett djupare plan, oftare, mer ingående. Jag vill ge människorna hopp, kärlek och nya tankar. Det är inte lätt och många gånger så har de glömt dagen därpå vad jag sagt. Men några gånger vet jag att det fastnar och kommer betyda något, på vägen till ett annat liv. Det är så många av de människor jag mött under årens gång som nu sitter i fängelse eller till och med är döda. Det man inte ska glömma är att jag bara under de här 4 veckorna mött 3 stycken som levde på gatan för två år sedan men som nu har jobb, boende och ett drägligt liv. Det är det som spelar roll, att det finns de som tar sig därifrån.

Och kolla bara på vad John gör. Han har 14 killar som nu har tak över huvudet, jobb, mat för dagen och har en framtidsdröm som kan bli sann.
John är fantastisk. Igår spenderade vi 3 timmar utanför polisstationen för att få ut sex ungdomar som polisen tagit in för att de bor på gatan. Det tog tid, men jag visste att John åker inte hem förrän de kommit ut. Japp, det enda skälet, att de bor på gatan, som gör att de tas in och sätts i häktet. Det kallas ”BK” och jag är inte säker på vad det står för. Men i det stora hela så räcker det att några kids går på en gata och ser ”misstänksamma” ut så kan polisen ta in dem. Det är alltså ett brott att bo på gatan, att vandra på trottoaren. Att existera. Jag blir äcklad arg och förbannad. I mitt huvud snurrade det flera gånger att jag borde trampa in på polisstationen och bara skälla ut alla, säga vilket jävla skitsystem de har och vilka äckliga polissvin de är. Självklart gjorde jag inte det, av flera ganska självklara skäl. Det är bara så jävla orättvist och som som John sa ”they are not angels, I know that, but when they dont do anything, how can it be right to take them in?”. Jo men visst vet ni, pengar tjänas ju. 100 kr per person, som Dina beskrev, eller 250 kr dagen därpå. Och om det inte kan rapporteras om brott i området så kan det se ”dåligt” (bra???) ut i rapporterna och färre poliser kanske kommer behövas och någon kanske blir av med sitt jobb? Prioriteringar. BLÄ.

John betalade de 600 kronorna för att få ut killarna, ur sin egen ficka. Jag gav honom 200 av donationspengarna. Ni får tycka vad ni vill, men jag är säker på att killarna i det här fallet inte gjort något alls och även om de i morgon kommer råna någon, eller ta droger, så finns det ingen rättvisa i att sätta dem i häktet för att ha gjort INGET alls. Jag litar på John när han säger att om polisen skyller på ”BK” som anledning att ta in dem så har de inte gjort ett skit fel. Logiskt, för hade de faktiskt gjort något så hade polisen ju sagt det..

Livet är inte rättvist och kommer aldrig bli det. Det är inte alltid deras egna val som gjort att kidsen hamnar på gatan och därför kan jag inte göra annat än spotta Gud i ansiktet och säga att ”du finns inte!” För om du fanns skulle det här inte finnas. Då skulle bara de som VERKLIGEN valt att hamna där på gatan, hamna där. Vi är människor på en planet, en av tusentals planeter. Vi finns och vi lever och vi känner och vi lider. Men varför? Äh, det bara är så och det spelar ingen roll. Om det fanns en gud som var GOD skulle vi inte behöva möta sånt här varje dag, överallt. Inget kommer någonsin ändra min tanke eller tro om det. Jorden är en vacker men smutsig plats. Människan har själv förstört den och den där guden som ni påstår ”skapade” oss för länge sen kan inte ha varit en speciellt klipsk man/kvinna, så otroligt korkade som han/hon gjorde människan. Därför tror jag inte på Gud, för det vore som att tro och hoppas på någon som är dummare än mig själv, och vad är det att se upp till? Nej, organismer finns överallt, de föds, lever dör, precis som människan, djur (människan är ett djur iofs), växter, stenar berg. Ingen är mer eller mindre värd det andra. Lev ditt liv, gör det bästa av det, ångra inget, se framåt, njut och försök hjälpa andra om du kan. Du har dessa ca 80 år och sedan är det över, sitt inte och vänta på livet efter, för tänk om det inte finns. Tänk om det är nu eller aldrig?

Live life, Love life. 

Ända skillnaden är..

Jag vill verkligen inte åka hem, finns inget som ännu gör att jag VILL åka hem. Däremot känns det inte hemskt, inte tråkigt att tänka på hemma. För några år sedan mådde jag skit hemma i Sverige i månader efter en resa. Så är det inte längre. Jag har hittat mig själv, vad jag vill och vad jag kan. Det är skillnaden. Annars är allt det samma, jag vill stanna här, gärna en mycket lång tid. Jag vill inte hem.

När jag kommer hem ska jag dricka mjölk, kör bil, åka longboard och promenera på kvällarna. Det saknar jag!

Lazy saturday

Igår var livet inte så hårt.

Lite jobb mycket semester denna vecka.

Har inte jobbat så mycket denna vecka. Var med john i måndags och köpte mer saker till duscharna och de borde bli klara nästa vecka. Jag ska ta premiärduschen är det sagt ;) Kan inte hjälpa mycket med mina bara händer så litar på att de tusen jag (ni) bidragit med kommer väl till användning och ser fram emot att se resultatet nästa vecka. Killarna är så sjukt tacksamma för det här..,

Nästa vecka blir det en heldag i kåkstaden, köpa med frukt och mat och leka med kidsen. En kväll kommer vi åka in till stan med, gå runt till de som bor på gatan, se hur de "bor" och ha med oss lite mat. Ser fram emot det hemskt mycket även om jag vet att det kommer bli tugnt och sätta tårar i mina ögon och smärta i mitt hjärta.

Jag är hemma. Mjölby är min mellanlandning, min flykt från verkligheten. Det här är min verklighet.

Jag hjärta Kapstaden.

Slappar vid poolen i väntan på kvällen..

Swag ?

Två bilder från förra helgen som jag hittade på nätet. Premiärfest på en club på Long Street..

12 dagar kvar i Kapstaden. Jag vill som vanligt inte åka hem... "hem".. Vad är hem?

Fortfarande inget internet.

Sjukt segt att inte kunna uppdatera er ordentligt. Hinner glömma så mycket under tiden, speciellt känslor och intryck. Idag hika vi upp på table mountain. Det var på tiden, första gången, haha, så typiskt mig.

Igår var jag med Gee och sjöng kareoke. Jag sjöng! När de har Jimmy Eat World - The Middle kan man inte låta bli. Gee är den absolut roligaste männuskan jag känner och ingen kan få en så glad som hon. Ändrar jag min biljett i morgon så kommer jag bo hos henne sista veckan.

I morgon ska jag följa med Moses på HIVprojekt. Berättar mer om det senare. Lär vara många intryck...

Håll till godo, update kommer i veckan igen.

Livet leker

Kommer ha internet ikväll igen. Sitter på ett cafe nu med gratis wifi. Gotta love Iphone. Har shoppat lite idag. En klänning, linne, shorts, solglasögon, hårband för 350 kr. Helt ok. Skulle kunna köpa så sjukt mycket här. Försöker dock hålla i pengarna.

Blev inget jobb idag. John var upptagen med annat. Vi kör på i morgon i stället. Kommer köpa färg och börja måla väggarna. Alla era namn kommer hamna där, på nåt vis. I fix. Jag är så sjukt tacksam för era pengar men mest tacksamma är killarna som kommer få toalett dusch och en kyl/frys. Har en plan om att spela in en musikvideo med två av killarna med, försöka hjälpa dom att nå ut med deras musik på nåt sätt. Att ge dom hopp och få de att tro på sig själva och att de kan, känns sjukt viktigt. Dessutom är låten som vi ska spela in grym!!! Kommer lägga lite pengar på förskolan i townshipet också, dont worry. Känns riktigt viktigt då barnen där inte har någon som hellst grund när de kommer till skolan. Jämfört med de andra barnen ligger de år efter i utbildning. Åh det känns så bra att göra saker nu som är för en lång tid, något som består..

Igår var det 32 grader och helt vindstilla. Spenderade hela eftermiddagen på stranden, bakis och flamsiga. Bra dag. Somnade 21.30 igår, helt slut! Sovit 11 timmar inatt, behövligt. Snart ska jag möta upp Marco för lunch.. Planera en tatuering möjligtvis..

Loving life.

Fortfarande..

Inget internet, sitter nu pa internetcafe, orkar inte skriva. Men det hander grejer det lovar jag. Kommer en lang uppdatering ikvall eller i morgon senast, lovar!

Observatory. Lyxig lunch med vin

I Phumlani (township)

Lite skitig efter en heldag med kidsen i Phumlani

Jag lever

Har inget internet just nu. Senaste dagarna har bestått av bygge, häng i musikstudio, utgång, stranden och i morgon blir första dagen i kåkstaden. Skriver mer i morgon då vi antagligen har internet igen.

Update! Läs igår på inlägget... Skrev det igår.

Som vanligt när jag är här så blir det så mycket vardag av allt att det är svårt att skriva saker för jag glömmer liksom bort vad jag gjort. Allt känns bara normalt och vardagligt på något vis. Som hemma. Det här ÄR ju hemma. Så är det bara.

Väntar på ett telefonsamtal från de som erbjudit mig ett jobb, eller i alla fall en intervju för ett jobb. Jag ska verkligen gå på den, se hur det går, sen får jag se vad jag gör av det. Jag har sagt det nu, sedan 2009, att jag vill bo här, i alla fall testa. Jag mår aldrig bättre än vad jag gör här. Så enkelt är det.

Idag började John och grabbarna att bygga på väggarna. Jag kollade mest på, då jag inte är den mest händiga. Var bara där en kort stund för att se att de satte igång. Jag ansluter nog senare i veckan när jag faktiskt kan göra något, som att måla och städa och sådär J

vid lunch gick jag och Dina mot stan, gick förbi soppköket och hälsade på Mary, som jobbar i kyrkan som driver soppköket. Den sötaste av alla tanter ni kan tänka er. Hon berättade att Brenda (han är gay så det är hans smeknamn) sitter i fängelse. Han jobbade i soppköket förut och har alltid varit där när jag varit där. Svårt att förstå nu att han tydligen dödade sin pojkvän i ett bråk för några år sedan och hade sedan samhällstjänst på soppköket under flera år, men misskötte det, så nu sitter han i fängelse. Sorgligt, men ändå känns det lite bra att höra att det finns ett någorlunda system här, som KAN tillåta saker som samhällstjänst och ge människor en liten chans att faktiskt ändra sig.

Idag följde jag med Dina och hennes vänner, som hon jobbar med i ett projekt, på fotboll. Vi spelade inomhusfotboll i två timmar. Vi var de enda tjejerna. Som vanligt så är killar jävligt seriösa och tror att det är VM vid minsta lilla träning, så det var två ganska hårda timmar. Jag har ju dessutom inte sprungit en meter på typ tre veckor, så det kändes kan jag lova. Kommer ha en lårkaka i morgon då jag fällde en kille som ramlade in med knät i mitt lår. Självförvållat… Hoppas verkligen jag pallar boxningen i morgon som vi ska gå på! Det är Kessy, en kille som bodde på gatan förut, som har hand om det. Jag lärde känna honom för tv år sedan när jag var på Mylife-projektet lite grann, då hade han nyligen flyttat in från gatan. Nu jobbar han heltid på boxingklubben och tränar andra. Han är tydligen grymt duktig. Ska bli kul! Det känns bra att jag styrt upp lite sånna här saker innan jag åkte iväg. (vi var där idag. Det var SJUKT kul. Kessy körde ett entimmes-pass med oss. Jag är helt slut nu och vi ska tillbaka nästa vecka!)

Däremot är jag lite smått stressad på insidan. Känner att jag inte gör det jag ska varje dag och att jag glömmer bort människor. Jag vill inte planera in massa saker heller, för då kommer det bara dyka upp massa saker man vill göra i stället, så måste man göra någon besviken. Jag försöker att lova så lite som möjligt, förutom med arbetet med John, såklart. Jag kommer hinna träffa alla jag vill träffa, bara jag gör rätt val. Så enkelt är det. Allt handlar om prioritering. Jag pallar inte att planera in vad jag ska göra nästa vecka eller knappt om tre dagar, jag vill ha semester! Det är det Kapstaden handlar om, och som alltid fått mig att må bra här, att man inte behöver planera hela tiden, att man bara följer känslan och tar vara på roliga och minnesfulla tillfällen i stället.

I morgon (läs idag) är det strejk, tydligen vill ”de” stänga ner hela Kapstaden, all kollektivtrafik, alla vägar, alla affärer, allt, för att de är besvikna på regeringen. De gick precis ut med en varning att om man ska jobba ska man inte ha jobbarkläder på sig, då ingen får veta att du jobbar, då kan du utsättas för både det ena och andra. Alla bussar, tåg och taxibilar kommer ställas in. För ens egen säkerhet råds man att inte vara i närheten av centrala Kapstaden.

Här kommer lite bilder: 

Vi åkte till Phillipi (kåkstad) och handlade virke.

Säker och bra lastning haha. Men det fungerade

Det här vad 14 killar har att dela på i köksväg.
Jag kollar just nu runt på vad en begagnad kyl/frys kan kosta.
Vore värt att köpa det som överraskning innan jag åker hem.

Bygget började i tisdags.

Vårat Asbra fotbollslag :)

Black or white.

Kom hem sent inatt, var ute med Gee. Hon jobbar tydligen extra med you2africa nu, organisationen jag var volontär igenom tidigare. Hon hyrde bara ett rum av dom förra gången jag var här, det var så jag lärde känna henne. Så, hon drog med ett gäng volontärer, de flesta svenskar, en finländska och en tysk. Vi gick på karaeoke-bar, haha. Jag sjöng, flera gånger, herregud. Det var himla fint att träffa Gee igen. Nu känns det på riktigt igen, jag är tillbaka på riktigt. Jag känner mig som hemma. Det är en fin känsla, i hela mitt hjärta.

 När vi var i stan inatt så sprang jag självklart på några av streetkidsen. Kramar och pussar och i och med det, VÄLDIGT mycket blickar från ”vanliga” människor. Haha, alltid samma sak. Jag ser hur de tänker ”åh, dumma människa, de kommer ta allt du har i dina fickor”. Men det kommer de inte, det skulle de inte. Jag bara vet det. Efter tre omgångar här har jag lite koll på vilka jag kan lita på mer eller mindre.

 På tisdag åker jag till soppköket för att försöka träffa så många av människorna igen, se vilka som är kvar på gatan, vilka som lever… Jag var i Observatory (där jag bodde förra gången) igår med, möter en kille, tycker mig känna igen honom, han kommer fram; ”dont you recognise me?”.. Och jag tvekar lite ”Im not sure”.. Det är en av killarna som var i soppköket mycket, som bodde på gatan. Nu var han hel och ren, såg frisk ut. Det är sådan skillnad och det är svårt att känna igen människor när de genomgått en sån förändring. Han berättade att han fått ett jobb i en restaurang och inte bor på gatan längre. ÅH VAD GLAD JAG BLIR.

 En sak bara som gör mig så jäva irriterad så jag inte vet var jag ska ta vägen. Dina träffade en bekant igår, en vit sydafrikansk kvinna som hon mötte förra gången de var här. De sågs i Camp bay, rikaste området i kapstaden. Kvinnan (ca 45 år) skulle skjutsa hem Dina runt 23. På vägen hem blir den här kvinnan lite orolig och Dina får ringa mig flera gånger för att försäkra sig om att de är på väg åt rätt håll. När hon släppt av Dina ringer dom igen och Gee får förklara vägen till motorvägen för att den här kvinnan inte vill köra samma väg tillbaka. ”Its such a black area, I dont wanna pass there again by myself….” säger hon. Hon vet ju inte att Gee som är i andra änden av luren är svart. Gee fnissade bara och förklarade snällt vägen. Fan, måste folk vara så jävla präglade av apartheid? Jag har också läst på Dinas blogg att samma kvinna sagt ”jag har inget emot svarta. Men jag skulle kanske inte direkt anställa någon som chef direkt, de har faktiskt en annan sort hjärnhalva än oss, det kan inte de rå för” Förstår ni hur sjukt det är? Man vet inte om man ska skratta eller gråta över att det finns så KORKADE människor.

 Nu ska jag bada i poolen. Lyx blandat med tragik och orättvisor… Sydafrika i ett nötskal.

Tyst

Jag hade tänkt skriva massor om dagen, men läste precis om branden och den döda 5åringen i Mjölby i huset precis bredvid min arbetsplats och jag blev tom på ord.

Återkommer.

Nu drar det igång!

John hämtade upp mig idag, jag trodde vi skulle ut till Townshipen men John hade en annan plan, så vi åkte mot stan. Sedan åtta månader tillbaka har John drivit ett hem för unga hemlösa. De är alla runt 18 år och kommer direkt från gatan. De flesta är sydafrikaner med det är just nu två killar från Zimbabwe där med. Läget i Zimbabwe är, som ni kanske vet, inte det bästa så många flyr till Sydafrika i hopp om att hitta jobb. Däremot är arbetslösheten mer än 25% så drömmarna krossas ganska snabbt och utan pengar och möjlighet att ta sig tillbaka till Zimbabwe hamnar många på gatan.

Jobbet med ungdomarna är väldigt likt mitt jobb hemma i Sverige med ensamkommande flyktingungdomar. Det handlar om att motivera dom, få dom att förstå att de måste ta hand om sig själva, att deras val ger konsekvenser och att det bara är dom själva som kan göra en förändring. Skillnaden mot Sverige är dock att man hamnar på gatan, man har inte tak över huvudet, man har inte mat för dagen, om man gör fel val eller av andra anledningar hamnar på gatan. Pengarna räcker inte till att hjälpa alla. Barn går i första hand, är man över 18 år finns det väldigt få ställen att vända sig till. Johns projekt drivs just nu helt av donationer, staten hjälper inte till med en enda krona. Han är helt beroende av andra människor och kämpar varje dag för att få staten att se behovet och hjälpa honom. Men än så länge är det sånna som du och jag, som har mer pengar än vi själva behöver, som kan hjälpa.

Jag kommer på måndag att åka med John och handla material till att bygga väggar och lägga mattor så att killarna kan få en ordentlig toalett/dusch och drägliga lokaler att vistas i. Just nu delar de (14 stycken) 2 toaletter och 2 duschar med ett pojkhem för underåriga killar (15 stycken), vilket inte är ultimat, med tanke på flera saker, så som tex privatliv…

Det ska bli kul att göra något ordentligt, något som består, en lång tid framöver. Jag är sjukt peppad!

Här ska det göras en avskiljningsvägg och byggas en toalett, golvet ska fixas  också.

Här ska först och främst golvet fixas.
Ni kan se massa datorer, ingen fungerar,
de försöker få ihop en hel dator av alla de trasiga.

Tre av killarna. Han till vänster är från Sydafrika, de andra två från Zimbabwe. 

I love you CT

Framme alltså. På plats. Vi bor hos Chris, en vit sydafrikansk kille på 35 år som bor i Plumstead, en förort med blandad befolkning. Dock ganska välställt område. Det kan låta konstigt att jag ens skriver om det, men allt handlar om det här; vita/svarta/färgade, rika/fattiga..

Vi bor i ett hus med 3 rum och kök. Jag och Dina delar på ett stort rum och har ett eget badrum. På innergården finns stor altan och pool. Lyx i svenska ögon, tycker jag. Vi kom fram klockan 13 igår. Åkte hem, duschade, softade lite. Senare åkte vi alla tre och handlade mat tillsammans. Känns skönt, vi kan bara ta det vi vill ha i kyl och frys utan att tänka på att det är någon annans. Klockan 21 somnade vi båda två, helt slut. Åtta på morgonen vaknade vi båda två, helt utvilade och nöjda.

Vi tänkte först ta oss in till stan idag, men har lite planer för kvällen som gjorde att det kändes lite stressig. Sen bestämde vi oss för att åka till kenilworth som ett område ganska nära där vi bor, med massa outletbutiker. VI chillade lite i trädgården och när Dina gick in för att be så började jag göra armhävningar och köra plankan i ren uttråkning. När Dina kom ut och sa ”vaaaaad gör du?” så fick vi ett ryck och drog igång lite träning i solen. 5 stationer med olika övningar. 45 sekunder på varje och tre varv. BRA gjort. Sen ett dopp i poolen och därnånstans så bestämde vi oss för att vara kvar hemma. Jag ska iväg vid 17 och Dina vid 16 så tiden kändes knapp och det är ju faktiskt semester ☺

 Jag har som sagt varit i kontakt med John och i morgon följer jag med honom till kåkstaden en sväng. Vi köper väl med lite frukt och dryck till barnen och jag vill bara känna av läget, träffa alla igen. Blir väl nästa vecka som vi sätter igång att verkligen göra något ordentligt.

 Ikväll ska jag träffa Marco och Johnny, två av de killarna vi umgicks med i stort sett hela tiden de sista veckorna när jag var här sist. Ska bli så himla fint att träffa dem igen! Vi ska på en premiärvisning av en ny skatefilm tydligen. Skoj! (snygga killar haha)

 I morrn ska vi på middag med en ”inhyrd” kock (kocken är en av Chris kompisar). Lördag har jag tänkt att Gee ska vara fokus. Saknat den galna tjejen!

 Åh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det kommer hinnas med..

 Det känns bara så jävla rätt och så jävla bra att vara Hemma igen!

Framme och det känns så sjukt bra

Sitter i solen vid poolen och dricker kaffe. Ingen stress, ingen brådska. Kommer åka till Kenilworth idag, ett stort outletområde, bara kolla läget, och visa Dina var det är. Vi bor sjukt nice med Chris, som verkar trevlig. Ska iväg till Kåkstaden i morgon och se vad som kan göras där. Ska planera med John, tänker nog lägga 2000 kronor där ungefär, på att rusta upp förskolan och lite annat. Får se! Skriver mer lite senare. Just nu ska jag bara suga in känslan av att vara här, ÄNTLIGEN!